Eva Carlberg Westelius
Konstnär
"När de är som bäst har mina akvareller lyckats fånga ljuset och kanske också atmosfären runt om".
Kyrkan i Lacoste.
Höst i Paradiset
Att bemästra akvarelltek-niken är svårare än man tror. Faktisk bakom varje lyckat mästerverk ligger massor med misslyckade försök. Men det är bara att börja om. Ha tålamod och sina impulser under kontroll.
Gåsmarschen
I egenskap av bildlärare startade jag olika kurser i akvarell och under många år även som sommar kurser i Frankrike och på vintern i ateljén i Stockholm. Det var ett utmaning och ett nöje att möta dessa deltagare
Tekniker:
olja, tempera, akvarell och blandtekniker
Uppdrag:
porträtt och offentlig utsmyckning
Stipendium:
KROs Carina Ari ateljé i Paris 1999 och 2001
Utbildning:
Konstfack, Stockholm 1959
Konstvetenskap Stockholm Universitet 1978-82
akvarell, tempera och andra tekniker, Gerlesborgskolan 1985, 1990-93
Efter Konstfack blev jag inte automatiskt konstnär. Det dröjde
ända till 1996 som jag blev medlem i KRO (Konstnärernas Riksförbund)
och FSK ( Föreningen Svenska Konstnärinnor) och med rätta
kunde kalla mig konstnär
Med andra ord har det tagit många år att utveckla den sidan av mig själv
To be creative is to live twice! " sade Albert Camus
Det är svårt att beskriva sin konst utan att trötta ut folk tycker jag. Stort sett målar jag mest naturalistiskt och figurativt, inspirerat av färger, intryck och visioner. Både färdiga och ofärdiga verk känner jag för som vore de mina barn. En gång när jag under en längre tid hade försummat mitt måleri drömde jag mardrömmar om mina arbeten.
-Are you a real artist? frågade mina barnbarn när vi höll på att måla tillsammans.
-Sure. Art is what I do and live for over in Sweden
-Are your paintings in a museum now?
-No, not yet, that art is mostly done by dead artists. My art is done in my studio, or at times exposed in an exposition some where.
I drömmarna dök de upp som deformerade små bebisar nästa döende av svält medan jag, stressad och orolig, försökte hjälpa dem på alla möjliga sätt. Små eller stora, sålda eller borta, var helst de är, omtyckta eller ej, bryr jag mig om mina arbeten som vore de vänner för livet.
.
Hursomhelst. Det där fick mig att tänka. För naturligtvis vill de flesta av oss bli sedda och ihågkomna på något sätt. Om inte precis representerade i ett museum så åtminstone bli sedda i media och på nätet. Viktiga eller ej. Det är ju där vi syns i dag .
