Eva Carlberg Westelius

Konstnär

En lång historia i korthet

Vi är fyra konstnärer som tävlar om utsmyckningen till en helt ny kyrka.​ Det handlar om en altartavla och fönster i glasmosaik. Mina norska medtävlare är så säkra på att vinna att de bara lämnar in förslag på Altartavlan, får jag veta långt senare. Medan jag som lärt mig  att idéer måste presenteras klart, snyggt och  noggrant  -  jag vinner oväntat tävlingen!   

Redaktören för lokaltidningen är inte enig med juryn: 
"Kan det verkligen vara rätt att till en norsk kyrka välja en svensk kvinnlig konstnär framför tre manliga norska konstnärer? Dessutom vilken okunnighet denna konstnärinna uppvisar! Utan stöd av något bibelord har hon gjort en Jesus utan fötter! Hur kunde juryn låta detta ske? 
Juryn svarar att de varit helt eniga och håller fast vid sitt beslut.
Redaktören ger sig ändå inte.

Hans tidning blåser upp en jättelik Jesus på mittuppslaget. Där syns också en av de lokala manliga förlorarna poserar framför sitt verk med orden: "Min altartavla är redan klar! Kommunen får den helt gratis. Nu kan de istället köpa en orgel för pengarna!”

Tack och lov försäkrar kommunen mig att uppdraget är mitt och att jag lugnt kan fortsätt arbeta vidare på min altartavlan hemma i Stockholm.

ALTARTAVLAN, Frogn Kirke. 1996

För att få lugn i vattenglaset och på stormen som redaktören ställt till inbjuds folket att med egna ögon se tävlings förslagen. Av tvåhundra personer - så när som på tio - visar det sig då att alla tycker att mitt förslag är det bästa.
 
Ett halvår senare när fönster och altartavla är på plats och biskopen är där och inviger med pompa och ståt då kommer redaktören fram till mig och ber om ursäkt för sina skriverier! Han säger dessutom att altartavlan ju blev riktigt fin...!

Detaljer från altartavlan: Födelsen

Pi​eta

den som kastar första stenen....

DAMEN MED HERMELIN
en 35m2 kopia för Kulturhuset Stockholm 1993 

Mina 19-åriga elever och jag  står i skolans garage beredda att ta oss an en allt för stor uppgiften fast det begriper vi väl inte riktigt där och då .
"​ " Först ska vi limma ihop de här duklängderna på två och en halvmeters bredd och sju meter långa. Och när skarven torkat måste ytan målas med grundfärg och den våta duken spännas med spik runt om i träpallarna," säger jag till mina elever utan att riktigt veta om det kommer att hålla. Jag har aldrig gjort något så här stort förut. Men  nästa dag ligger duken där på golvet alldeles hel, gräddvit och slät som ett trumskinn, redo för oss att börja måla på.  

En svit på tolv pannåer för Fossum Kirke
 Stovner Center, Oslo 1994

De tolv har fått tunga guldramar sen sist jag såg dem. De ser värdefullare  ut nu där de hänger på väggen. Jag har kommit till Oslo för att prästen bett mig om det. Han vill ha korsglorior på Jesus figurerna. Inte för att det behövs, det syns tydligt vem som är vem men, han ville ha det så. 
Nu står han i varje fall där högt uppe på en stege i kyrkans soliga innandöme när jag kliver in. 
- Det här får inte en vaktmästare göra! Det är förbjudet enligt deras tjänste-avtal - att klättra på stegar! Men det står ingenting om det i mitt! säger han glatt och lyfter ned målning efter målning så att jag kan börja lägga sista hand  vid  uppdraget.

FRIA FÅGLAR OCH FÅNGNA på arton dukar för NOR försäkringsbolag A/S , Skröjen, Oslo 1996

Dessa en och en halv meter höga dukar är ganska åbäkiga att lyfta och hantera. På bara en meters avstånd drunknar jag nästan i detaljerna i den pyttelilla lilla ateljén som jag hyr för tillfället. För att se helheten måste jag kisa med ögonen som om jag befunne jag mig på många meters håll. Ibland öppnar jag ytterdörren och radar upp de åbäkiga sida vid sida. Från hissen i farstun och hela vägen in i lägenheten och ut på balkongen. Då får jag en överblick och ett sammanhang. För att få fram rymdkänslan lägger jag lager på lager av ljusa toner över mörkare.  Alla helger tillbringar jag i ateljén. I december och februari och en helg i april hyr jag skåpbil och far iväg med mina Fri Fåglar och Fångna över gränsen till Oslo.  

Allt är stängt. Hela stan är på semesteroch jag har just insett attmitt idéförslaginte kommer att hålla.Så vad gör en ensam, villrådig och tidspressad konstnär som jag då - med bara två veckor på mig - med denna entrévägg  som känns som en endan stor utmaning? 
Utan mina färglådor har jag inget annat val än att klippa i tidningar och sortera bitarna i färger. På ett dygn lyckas jag få fram ett collage till en ny idéskiss som faktiskt känns mycket bättre.   

DE SJU PORTARNA
Entrévägg i Västerås 1999  

Till väggen blandar jag pigment och emulsion och testar färgerna på kartongbitar. Med breda moddlare och fyrkantiga svampar tar jag itu med den stora tomma väggytan. 

För att vila armarna efter dagens värv cyklade jag runt i min barndoms stad varje kväll med många tankar i mitt huvud. Den kunde ha hetat "vägval" men jag döper väggen efter myten om Ishtar gudinnan. Hon som tog sig fram genom Sju Portar för att hitta vägen in till sin Mörka Syster.