Eva Carlberg Westelius
Konstnär
Mina akvareller är som bäst när jag lyckas fånga ljuset runt motivet ibland också atmosfären på ett lätt och luftigt sätt.
Akvarelltekniken är svårare än man ibland tror. Faktiskt bakom nästan alla mästerverk finns många många misslyckanden
innan de blivit bra .
I många år hade jag sommar-kurser i Dordogne, Frankrike och på vinterhalvåret hade jag akvarellkurserna i ateljén i Stockholm. Det var en stor utmaning att möta dessa entusiastiska deltagare. Ofta var det väldigt trevligt.
Tekniker:
olja, tempera, akvarell och blandtekniker
Uppdrag:
porträtt och offentlig utsmyckning
Stipendium:
KROs ateljé i Paris 1999 och 2001
Utbildning:
Konstfack, Stockholm 1958-1963
Konstvetenskap Stockholm Universitet 1978-82
akvarell, tempera och andra tekniker, Gerlesborgskolan 1985, 1990-93
Efter Konstfack blir man inte automatiskt konstnär. Det var först 1996 som jag valdes in i KRO (Konstnärernas Riksförbund) och FSK ( Föreningen Svenska Konstnärinnor) som jag tyckte mig med rätta kunna kalla mig konstnär
Med andra ord tog det lång tid för mig att utvecklas men
som Albert Camus sa
To be creative is to live twice! "
Det är svårt att beskriva sin konst i ord. Kort sagt. Min är föreställand, figurativ inspirerade av färger, intryck och visioner. Både färdiga och ofärdiga verk känner jag för som vore de mina barn. En gång när jag länge hade försummat mitt måleri drömde jag mardrömmar om mina målningar.
I drömmarna dök de upp som små deformerade bebisar nästa döende av svält medan jag, stressad och orolig, försökte hjälpa dem på alla möjliga sätt. Små eller stora, sålda eller inte och var helst de befinner sig, bryr jag mig om mina verk, som vore de vänner för livet.
-Are you a real artist? frågade mina barnbarn en gång när vi höll på att måla tillsammans.
- Sure. Art is what I do and live for in Sweden
-Then your art must be in a museum now?
-Not yet. That art is mostly by allready dead artists. The art I do is exposed in exhebitions or at home
.
Hur som helst fick det där mig att fundera. För naturligtvis vill vi alla bli sedda och ihågkomna på något sätt. Viktiga eller ej. Om inte precis representerade i ett museum så åtminstone uppmärksammade i media och på nätet.
Så det är därför vi ses här. Eller hur?
